Nu är det vår igen

Jag håller ett naturens under i mina händer! Tänk att potatisskal, teblad, kaffesump, marsvinsburens urstädade innehåll mm kan bli friskt doftande dunderjord! Maskarna förökar sig och förmodligen också mikroorganismerna fast de inte syns.

Jag har tre nätkomposter intill varandra. (Till grannarnas förtret). Den äldsta lade jag ett tjockt lager löv över i höstas. Det lagret är nu är nu tämligen glest mellan bladen. Maskarna har säkert kunnat arbeta även i vinter. Förra vintern, när jag ”matade” komposten med nytt material, rörde jag om en smula i den. Då ångade jag! Det var kallt i luften och ångan syntes som rök. Undret i min trädgård!

Så bra att en del daghem komposterar så att barnen lär sig. Små barn är så öppna och positiva till ”vetenskap”. Det är på daghem man ska börja! Jag vill tro att barn, som fått se i mikroskop hur växter är uppbyggda. De kommer inte att ”roa” sig med att bryta sönder nysatta träd, rycka upp plantor i planteringar osv. Jag vill tro det! Måtte jag få uppleva detta.

Och så här (bl a) ser det ut när jorden är färdig. En porslinshyacint från min trädgård.

Röd stuga, röd pion, del 4

Ett av de stora träden framför stugan började se dåligt ut. Bonden som bodde närmast var en van skogskarl och sade till mig att eftersom det skulle skada stugan om de föll i en storm så var det bäst att ta ner det. Jag våndades. Det är så svårt att ta ett så stort och ståtligt träd. Jag insåg omedelbart att hans kunskaper om träd vida översteg mina.

När dagen kom då trädet skulle ner ville jag inte vara närvarande. Jag stannade hemma i stan. Dagen efter åkte jag upp för att se hur det såg ut med tre träd i stället för fyra. Det var tidig vår, ljust och ännu inga utslagna blad på några träd. Allt såg så annorlunda ut! Trädet var styckat och uppsågat i lagom stora vedträn. Allt var staplat mot trädet intill, trädet med flogrönnen! Just över pionens växtplats!! På grund av min feghet, att fly fältet i stället för att vara med, så var pionen begravd!

Bonden hämtade veden på eftersommaren. Då syntes inte ett enda spår av pionen. Så följde en höst och en vinter fyllda av dystra tankar.

Röd stuga, röd pion, del 3

Några dagar senare for vi upp till stugan, bl a för att kratta ihop det slagna gräset. Men först måste jag se hur långt knoppen kommit! Först såg jag den inte, men sedan upptäckte jag den. Den låg avslagen i gräset! Den lyste röd i toppen. Så förtvivlad man kan bli för en förlorad blomma! Jag gick in i stugan och satte den i vatten, men den öppnade sig aldrig.

Nästa vår var vi oroliga: Skulle det komma upp några blad? Allting hade ju slagits av. Men det kom både blad och knopp! Det var högtidligt när pionen slagit ut och vi såg den för första gången. Blomman var ganska mörkt röd. Blombladen var så många och så tunna. De glänste som siden. Vi betraktade den lilla överlevaren nästan andaktsfullt. Sedan första blomåret har den blommat varje år med fler blommor och fler blad, med undantag för ett år!