Ingenting får rubba perfektionen. Det är den, som visar att man är något. Inte vem som helst minsann! När jag går ut med min hund på morgonpromenaden går jag förbi en tomt med en grandios häck. Tät och rak står den där och visar sin och ägarens betydelse. Just där häcken vinklar in mot angränsande gata växte en ”otillåten” vacker planta upp, en ålandsrot, stora djupgröna blad med gråluden baksida. Den växte fort och jag gladdes åt växtkraft och skönhet. Blomkropparna bildade en krona i toppen, väl en meter upp.

Så i lördags morse hördes ett främmande surr. Det blir nya surr varje år för att husägarna blir mer och mer motoriserade. Det nya surret visade sig komma från en ställning på hjul. Överst på ställningen stod en man med en surrande häcksax. Det var den höga häcken, som var hans mål. Surret höll på i timmar. När det var över var ålandsroten borta. Det hjälpte inte att den var så vacker och livskraftig. Vad kan en ålandsrot sätta emot en energisk motoriserad husägare? Jag sörjer ålandsroten.