Perfektionen har slagit till igen!

Ingenting får rubba perfektionen. Det är den, som visar att man är något. Inte vem som helst minsann! När jag går ut med min hund på morgonpromenaden går jag förbi en tomt med en grandios häck. Tät och rak står den där och visar sin och ägarens betydelse. Just där häcken vinklar in mot angränsande gata växte en ”otillåten” vacker planta upp, en ålandsrot, stora djupgröna blad med gråluden baksida. Den växte fort och jag gladdes åt växtkraft och skönhet. Blomkropparna bildade en krona i toppen, väl en meter upp.

Så i lördags morse hördes ett främmande surr. Det blir nya surr varje år för att husägarna blir mer och mer motoriserade. Det nya surret visade sig komma från en ställning på hjul. Överst på ställningen stod en man med en surrande häcksax. Det var den höga häcken, som var hans mål. Surret höll på i timmar. När det var över var ålandsroten borta. Det hjälpte inte att den var så vacker och livskraftig. Vad kan en ålandsrot sätta emot en energisk motoriserad husägare? Jag sörjer ålandsroten.

Små tuffa, vilda blommor

Vägen hemifrån och till min matvaruaffär är kantad av villor med välansade trädgårdar. Överallt blommande buskar och örter. Det är tidigt på morgonen och doften från blommorna är bedövande. Min promenad tar tjugo minuter till en halvtimma. Jag hinner fundera över det jag ser. Trädgårdsvaruhusen har en lukrativ tid ännu så länge, nya, för oss främmande växter, större blommor, flera blommor, många färger. Visst tycker jag att alla växter är vackra på sitt sätt, men samtidigt hur orkar växten, hur mycket specialgödning måste till, orkar växten återkomma nästa år? Frågorna blir många.

Så ser jag ner mot trottoarkanten. Där lyser små vilda, modiga blommor. En del husägare låter dem stå kvar utanför grinden. Jag är så glad för det. Gula fibblor, groblad, gatkamomill, rölleka med vita blommor, alla i miniformat. Dessutom den underbara skogsalladen. Vad de har kämpat! Inte bara emot energiska husägare, utan också mot väldiga motoriserade sopborstar. Som skall ”göra staden vackrare”!

Det finns inga ängar i staden längre, bara raka gator och fina villaträdgårdar. När jag var barn fanns en liten hörntomt, som ännu var en äng. Ett dike gick tvärs över ängen. På våren fanns där grodyngel. Många sorters blommor och högt gräs, en fantastisk lekplats. Inget av detta finns idag. Däremot finns en trädgård (stengård) med enbart grovt grus och resta stenar i olika höjder.

Det regnar…

När jag vaknade i morse regnade det. Efter en lång tid av bara sol kändes allt så befriande. Det var alldeles vindstilla, regnet kom nästan ljudlöst ner på den törstande jorden. Växterna, som dag efter dag, kämpat mot torkan med hårt tillslutna klyvöppningar och inrullade blad, kunde nu ta emot det välsignade regnet.

Jag kände med växtligheten – jag, som har kunnat dricka vatten ur kranen hur lätt som helst, när jag velat, kände en underbar lycka. Vi människor är trots allt en del av naturen, även om många känner sig stående över den.

Det är nödvändigt för vår fortsatta existens att inse denna delaktighet, att vi är medvetna om hur skör jämvikten är och hur lite vi vet om naturens jämvikt. Hur lätt kan inte vi i vår okunnighet rubba den.

Jag önskar, och är naiv nog att tro att vår samexistens med naturen skulle bli rikare om vi lärde våra barn att se sammanhang och det fantastiska i växter och djur.

Det är synd om barn, som är så destruktiva, att de bryter grenar och stjälkar och sparkar sönder i rabatter och slänger redan blommor på trottoaren. Små barn jagar duvor som fredligt pickar på torget. Föräldrarna ser inget eller bryr sig inte.

Min pappa och jag delade intresset för naturen eller rättare sagt han lotsade mig in i det intresset. Jag minns våra cykelturer på slätten då vi lyssnade på ”horsgökens” våryra. ”Horsgök” är det folkliga namnet på enkelbeckasinen. Min pappa förklarade för mig hur de frambringade det smattrande ljudet och vi gladdes tillsammans med fåglarna över att våren var på gång.

Sommarkvällarna med koltrastsång från grantopparna njöt vi av tillsammans. Han sa alltid att blommor var vackrast där de står och växer. Vi plockade sällan buketter.

Om barn fick höra om alla naturens finurligheter tror jag att de skulle bli mer rädda om naturen. Jag har delgivit mina vänner pedagogerna detta. Somliga ler förbindligt, andra skrattar högt. I deras ögon läser jag: Naiv.

Jag – en rasist i trädgården

I den tidiga morgonens svalka vattnar jag mina trädgårdsland. Jag känner med växtligheten hur skönt det känns med vattnet, som ger växterna spänst och livslust.

När solen når maskrosorna slår de upp sina solar och tar in solstrålarna. Maskrosen gläder mig. Vi är vänner, maskrosorna och jag. På raka styva stjälkar sträcker de blomman mot solen. Insekter landar kring det dukade bordet och flyger sedan därifrån pudrade av frömjöl.

När blomman är utblommad sänker maskrosen sina stjälkar mot marken för att i lugn och ro skapa sina frön utan att riskera gräsklipparens terrorbehandling. När mognaden är ett faktum, reser den åter sina stjälkar och låter vinden transportera de färdiga fröna! Inte kan man väl rensa bort en så underbar blomma!

Jag går vidare och kommer till lungört och aklejor. Jag river och sliter med skammens röda rosor på kinderna. Så mycket kers i landet! Hur bär sig grannarna åt? Inte har de så mycket kers som jag har! Men så stannar jag upp. Mina mörkt blå aklejor blommar tillsammans med kersens spetsschalar till blommor. Så vackert det är.

Jag vill inte vara rasist. Jag ger allt som flyger och far i att grannarna tittar snett. Hos mig, i mitt land, ska kers och akleja få blomma tillsammans. Ingendera är inhemsk men jag har beslutat att min trädgård är en fristad för allt som lever och växer. Allt levande vill leva och snart blommar harkålen, denna underbara blomma vars ljusgröna bladverk står så vackert mot kersens mörkgröna!

Rasism är fult, var det än uppträder!

Röd stuga, röd pion

För ganska så länge sen köpte vi i vår familj en gammal, röd stuga på landet. Den ligger i skogen vid slutet av en väg. När vi först såg vår stuga var det vinter. Det var kallt och mycket snö det året. Huset ligger på en kulle runtomkring orörda snöbackar och granar nedtyngda av snö.

Den gamle mannen, som blivit kvar när hustrun och deras dotter hade dött, var nu själv död sedan tio år. Dotterdottern sålde huset.

Huset på kullen var mjukt inbäddad i all snön. Det såg ut som om det sov. Kanske drömde det om gamla tider, eller väntade det på våren och att människor skulle komma till stugan. Huset och omgivningen andades frid. Huset vaktades av fyra stora askar, med tydliga spår av hamling i gamla tider.

När våren kom upptäckte vi att det i en av askarna växte en flogrönn. Pingstliljor blommade här och var. De hade lämnats kvar av sorken. Älg och rådjur hade haft daglegor i trädgården.

Varje vår upptäckte vi nya växter. Syrénbersån väcktes ur sin törnrosasömn. Den var lätt att föryngra. Äppleträden blommade och i backslänterna blommade smultron. Barnen såg fram emot att senare få plocka mogna bär. Vildhallonen hade vandrat in i trädgården till pollinerande insekters glädje och så småningom även till människornas.

Johannesnattsmagi

Midsommarafton – bara ordet är associationsrikt. Dans kring midsommarstång, barnens ponnyridning, släktkalas. I tankarna binder jag en midsommarbukett, så som unga flickor gjorde i ett försök att se in i framtiden. Vem skulle de gifta sig med? Själv har jag lagt sådana tankar på hyllan för länge sedan. Jag är änka och tänker så förbli.

Varför band inte också gossarna en bukett att ha under kudden? Var det inte så viktigt för dem att veta vem de skulle gifta sig med? Var huvudsaken att det blev någon bara som servade i alla avseenden? Jag undrar…

Tillbaka till blombuketten. En mandelblomma måste finnas med, så underbar i sin vita dräkt. Smörblomman med sin robusta charm blir nästa blomma. Humleblomstret är oemotståndligt. Nejlikroten är ett svårt ogräs för ordentliga trädgårdsmänniskor. Det bryr sig nejlikroten inte om, den sträcker sin lilla gula blomma upp mot solen i alla fall. Daggkåpans blomma är verkligen vacker bara man bryr sig om att se efter. Den får också vara med. Röllekan får också plats i min bukett. Den är inte bara fin att se på, den luktar gott också. Min ljuvliga favorit harkålen måste ju få vara med. Till sist kersens vita spetsparasoll som pricken över i.

Men det blev ju åtta blommor! Det kan inte hjälpas. Så får det bli. För övrigt tänker inte plocka någon blomma. Min pappa sa alltid att blommor är vackrast där de står och förresten var det hela ju ett tankeexperiment och inget annat.