Sakprosa
Lorraine Harrison
Latin för trädgårdsälskare
Översättning: Marie Widén och Lennart Engstrand
Lind & co
Det är inte överkurs att sätta sig in i ett utdött språk. Tvärtom kan det vara värdefullt för en trädgårdsodlare, skriver Torgny Nordin som läst Lorraine Harrisons Latin för trädgårdsälskare.
Läs mer här.
Ingenting får rubba perfektionen. Det är den, som visar att man är något. Inte vem som helst minsann! När jag går ut med min hund på morgonpromenaden går jag förbi en tomt med en grandios häck. Tät och rak står den där och visar sin och ägarens betydelse. Just där häcken vinklar in mot angränsande gata växte en ”otillåten” vacker planta upp, en ålandsrot, stora djupgröna blad med gråluden baksida. Den växte fort och jag gladdes åt växtkraft och skönhet. Blomkropparna bildade en krona i toppen, väl en meter upp.
Så i lördags morse hördes ett främmande surr. Det blir nya surr varje år för att husägarna blir mer och mer motoriserade. Det nya surret visade sig komma från en ställning på hjul. Överst på ställningen stod en man med en surrande häcksax. Det var den höga häcken, som var hans mål. Surret höll på i timmar. När det var över var ålandsroten borta. Det hjälpte inte att den var så vacker och livskraftig. Vad kan en ålandsrot sätta emot en energisk motoriserad husägare? Jag sörjer ålandsroten.
Vägen hemifrån och till min matvaruaffär är kantad av villor med välansade trädgårdar. Överallt blommande buskar och örter. Det är tidigt på morgonen och doften från blommorna är bedövande. Min promenad tar tjugo minuter till en halvtimma. Jag hinner fundera över det jag ser. Trädgårdsvaruhusen har en lukrativ tid ännu så länge, nya, för oss främmande växter, större blommor, flera blommor, många färger. Visst tycker jag att alla växter är vackra på sitt sätt, men samtidigt hur orkar växten, hur mycket specialgödning måste till, orkar växten återkomma nästa år? Frågorna blir många.
Så ser jag ner mot trottoarkanten. Där lyser små vilda, modiga blommor. En del husägare låter dem stå kvar utanför grinden. Jag är så glad för det. Gula fibblor, groblad, gatkamomill, rölleka med vita blommor, alla i miniformat. Dessutom den underbara skogsalladen. Vad de har kämpat! Inte bara emot energiska husägare, utan också mot väldiga motoriserade sopborstar. Som skall ”göra staden vackrare”!
Det finns inga ängar i staden längre, bara raka gator och fina villaträdgårdar. När jag var barn fanns en liten hörntomt, som ännu var en äng. Ett dike gick tvärs över ängen. På våren fanns där grodyngel. Många sorters blommor och högt gräs, en fantastisk lekplats. Inget av detta finns idag. Däremot finns en trädgård (stengård) med enbart grovt grus och resta stenar i olika höjder.
I den tidiga morgonens svalka vattnar jag mina trädgårdsland. Jag känner med växtligheten hur skönt det känns med vattnet, som ger växterna spänst och livslust.
När solen når maskrosorna slår de upp sina solar och tar in solstrålarna. Maskrosen gläder mig. Vi är vänner, maskrosorna och jag. På raka styva stjälkar sträcker de blomman mot solen. Insekter landar kring det dukade bordet och flyger sedan därifrån pudrade av frömjöl.
När blomman är utblommad sänker maskrosen sina stjälkar mot marken för att i lugn och ro skapa sina frön utan att riskera gräsklipparens terrorbehandling. När mognaden är ett faktum, reser den åter sina stjälkar och låter vinden transportera de färdiga fröna! Inte kan man väl rensa bort en så underbar blomma!
Jag går vidare och kommer till lungört och aklejor. Jag river och sliter med skammens röda rosor på kinderna. Så mycket kers i landet! Hur bär sig grannarna åt? Inte har de så mycket kers som jag har! Men så stannar jag upp. Mina mörkt blå aklejor blommar tillsammans med kersens spetsschalar till blommor. Så vackert det är.
Jag vill inte vara rasist. Jag ger allt som flyger och far i att grannarna tittar snett. Hos mig, i mitt land, ska kers och akleja få blomma tillsammans. Ingendera är inhemsk men jag har beslutat att min trädgård är en fristad för allt som lever och växer. Allt levande vill leva och snart blommar harkålen, denna underbara blomma vars ljusgröna bladverk står så vackert mot kersens mörkgröna!
Rasism är fult, var det än uppträder!
Det finns en tidskrift som heter Natur och Trädgård, som jag i många har prenumererat på. I den träffar man verkligen entusiaster och mycket kunniga människor. Jag ser fram emot varje nummer även om jag verkligen känner att det är stor skillnad mellan deras trädgårdar och min. Nåja, jag älskar min rufsiga trädgård lika mycket för det.
I senaste numret refererades till en avhandling om krukväxter av etnologen Clas Bergvall. Där skriver han bl a att det är krukväxten i fönstret som gör bostaden till ett hem. Så bra formulerat, så riktigt och sant. Det är viktigt att ha något att bry sig om, att sköta och se det växa och trivas.
Jag hade en kollega en gång, som berättade att på hennes gamla arbetsplats brukade man varje vår ha sticklingförsäljning kollegor emellan. Var och en tog sticklingar i sina egna fönster. Pengarna man fick in gick till kaffekassan.
Kul idé! Att idén gick att genomföra berodde nog på att det var en stor arbetsplats och att det var övervägande kvinnor som arbetade där.
Ett vackert sommarminne:
Morgonen är sval. Högt i skyn svirrar tornseglarna på jakt efter morgonmålet. Himlen är blå utan ett moln. I fjärran hörs strandskatornas patrull. Är ungarna redan på vingarna eller är det bara ”de gamle”?
Tidigt, tidigt, var jag ute och vattnade mina sommarlovslediga krukväxter. Jag njuter med dem. En kopp kaffe med skorpa och iPodens hörlurar i öronen förstärker välbefinnandet. Då är det härligt att leva. Vem kan vara dyster med Cavalleria Rusticana i öronen? Då är artrosen i benen förträngd!
Det är i nattens mörka timmar dessa tankar kommer åter, kroppens stegvisa förfall.
Må så vara, men min trädgård är inte min enbart. Jo, ekonomiskt får jag allt dra försorg om den, men likriktningssträvandena är kvarterets eller gatans. När A klipper häcken (halva!) då måste B klippa sin sida (av ovansidan). Klipper A av misstag av en gren som kommit upp på B:s sida slänger han in den grenen i B:s trädgård. Rätt ska vara rätt!
Under sommaren ligger grilloset tätt över nejden. Med grillande grannar på tre sidor om tomten då är inte trädgården min längre.
”Man får ta seden dit man kommer” är satt ur spel. Som tur är har man som pensionär möjlighet att ta sommarmorgnarna till hjälp. Då är luften klar och frisk, allt andas ro. De glada grillarnas kroppar håller just då på att bearbeta konsumtionen från gårdagskvällen. Långt fram på förmiddagen varar lugnet.
Visst har dess hojtande medelålders män i färgglada förkläden rätt till avkoppling från ansträngande arbeten. Jag missunnar dem inte sina köttbitar och pavor, men det är svårt att vara medmänniska ibland.
Idag har jag rensat ogräs nästan hela dagen. Handleder och fingrar är ömma och värker så smått. När jag låg därute i landet så förundrade jag mig över den mänskliga naturen. Här river jag upp och sliter och drar i väletablerade klimatanpassade växter. De ska bort allesammans: maskros, kers och nejlikrot m fl. Det är de ömtåliga, de som måste täckas på vintern och skyddas från tidig vårsol, som får vara kvar.
Tänk på vad maskrosen är vacker. Bladens friska gröna färg och så den gula blomman som vänder sig mot solen. Man ritkgit ser vad den njuter av sol och värme. Njuter gör också insekterna som kommer till det dukade bordet. Den ska bort.
Nejlikrotens blomma är inte så iögonfallande men så söt. Bladrosetten med de flikiga och tandade bladen är vacker att se. Den ska bort!
Kersen eller kirskålen ska vi bara inte tala om. En trädgårdsägare vill inte ens sitta på bussen intill en människa med kers i sin trädgård. Vem vet? Det kanske smittar. Nej, kersen ska bort. Men titta när kersen blommar! Den breder ut sina spetsdukar över grönskan så vackert. Kersen ska verkligen bort!
Visserligen indikerar nässlor fin och fet jord, men att nässlorna är boplats för många fjärilslarver är inget att bry sig om. Nässlan ska bort!
När jag var barn lät alltid min pappa nässlorna vara ifred i ett hörn längst ner i trädgården, men så hade vi många fjärilar också.
Löktravens vita små blommor höjer sig över de andra ogräsen på sina styva stjälkar. Bladen är dekorativa och glänsande. De luktar och smakar lök. Den ska bort!
Visst är de ömtåliga, sköra växterna vackra! Det tycker jag också, men jag tror faktiskt att det är sporten att klara de svåra som råder över skönheten.
Mitt favoritogräs? Harkålen, allt är vackert på harkål, växtsätt, bladform, blomma och frökapsel.
Men åh vad pionen är underbar!
———
Harkål Lapsana communis
Kers Aegopodium podagraria
Nässla Urtica dioica
Nejlikrot Geum urbanum
Maskros Taraxacum
Löktrav Alliaria petiolata
Efter flera år syntes ett pionblad alldeles vid stammen av asken med flogrönnen! Vi rensade runt det lilla bladet, gödde jorden och lade på ny jord. År efter år kom det bara ett blad men så småningom blev det flera. Vi gladde oss varje år åt pionbladen.
Så en vår kom en knopp! Den visade rätt snart att det skulle bli en röd blomma. Tänk att pionplantan än en gång skulle skicka upp en blomma.
Hemma i stan gick vi och tänkte på den lilla knoppen och gladdes över ”undret”. En kväll ringde det i telefonen. En kollega meddelade med glad röst att han hade passat på att slå gräset vid vår stuga. Han var på besök hos sin bror som bodde i närheten. Han hade lånat broderns lie. Men du får kratta själv, tillade han. Jag tackade och värmdes av hans omtanke.
För ganska så länge sen köpte vi i vår familj en gammal, röd stuga på landet. Den ligger i skogen vid slutet av en väg. När vi först såg vår stuga var det vinter. Det var kallt och mycket snö det året. Huset ligger på en kulle runtomkring orörda snöbackar och granar nedtyngda av snö.
Den gamle mannen, som blivit kvar när hustrun och deras dotter hade dött, var nu själv död sedan tio år. Dotterdottern sålde huset.
Huset på kullen var mjukt inbäddad i all snön. Det såg ut som om det sov. Kanske drömde det om gamla tider, eller väntade det på våren och att människor skulle komma till stugan. Huset och omgivningen andades frid. Huset vaktades av fyra stora askar, med tydliga spår av hamling i gamla tider.
När våren kom upptäckte vi att det i en av askarna växte en flogrönn. Pingstliljor blommade här och var. De hade lämnats kvar av sorken. Älg och rådjur hade haft daglegor i trädgården.
Varje vår upptäckte vi nya växter. Syrénbersån väcktes ur sin törnrosasömn. Den var lätt att föryngra. Äppleträden blommade och i backslänterna blommade smultron. Barnen såg fram emot att senare få plocka mogna bär. Vildhallonen hade vandrat in i trädgården till pollinerande insekters glädje och så småningom även till människornas.