Minnas de gamla

Sedan många år tillbaka släktforskar jag. Så många människoöden som passerar revy. Hur levde de? Vad tyckte de? Vad var det som gladde dem? Vad oroade de sig för? De som jag allra mest ömmar för, är de som förblev ensamma. Det var ingen som berättade för sina barnbarn om en gammal kvinna eller man som levde i periferin.

Jag önskar att alla äldre människor ville skriva ner vad de minns av gamla släktingar. Roliga saker de sa eller gjorde. Intressanta upplevelser de haft. Vad de arbetat med osv. De unga släktingarna bryr sig kanske inte alls idag, men när de själva blivit äldre kommer de att känna värdet av det som en gång blev nerskrivet. Dessutom borde man alltid skriva namnen på dem som är med på foton, bakpå fotot.

Min pappa hade en kusin, min tant Elsa. Hon var ensamstående. Hon var en så klok och vidsynt person. Rolig var hon också. Jag försöker ge en bild av henne och andra ensamma i släkten till mina egna barn. De har aldrig träffat henne, men vet ändå att hon har funnits. De ensamma i släkten är också värda att minnas.

Växtkraft och livskvalitet

De allra flesta barn och vuxna mår bra av att så, sätta och sköta det som växer i jorden. Jag tror att det ligger djupt förankrat i vår natur. De allra flesta av oss kan nog förverkliga ”gröna drömmar”.

För några år sedan såg jag i ett hyreshus i centrala Paris hur någon hade förankrat en hink vid sitt fönster på andra våningen. I hinken växte en liten vinbärsbuske! Det såg så härligt ut! Tänk att mitt inne i en storstad kunna öppna sitt fönster och plocka en vacker klase röda vinbär! Det är livskvalitet! Skulle något sådant kunna förekomma i Stockholm eller Göteborg? Skulle det ens få förekomma? Jag tror inte det.

I min småstad har ett nytt radhusområde ganska nyligen blivit inflyttningsklart. Det är 8-10 hus med lite lite grönt utanför. På vänster sida om entrédörren vid samtliga hus står en laxfärgad rhododendron. Alla lika stora, alla i full blom, när husen var inflyttningsklara. Då har trädgårdsglädje förbytts i trädgårdsterror. Jag skulle inte våga bo där. Tänk om jag glömde vattna min rhododendron till hösten, så att den frös på vintern!

För alla

Tänk vilken tur att jag bor i Sverige! Tänk att få ströva i skog och mark utan att vara olaglig! Allemansrätten är något att vara mycket rädd om. Utländska turister måste känna en speciell frihetskänsla när de besöker vårt land. Denna frihet medför givetvis också ansvar och kunskap för såväl sverigeboende som turister.

Tänk att som jag fick göra i England, sitta vid vägkanten och med hjälp av kikare försöka artbestämma en växt som jag såg innanför staketet på ett gärde. Att på Linnés vis räkna ståndare då gick ju inte för sig. Dagens floror är så utomordentligt väl utrustade att det går bra att artbestämma det allra mesta efter bild och text.

Den bok som gett mig allra mest från min skoltid är nog Krok Almqvists Flora. Den är illa medfaren och alla blad sitter inte fast längre. Pärmen bär märken efter fjädrarna på cykelns pakethållare. Att samla växter var ju ett obligatorium i många skolor. Det var på gott och ont. Många sällsynta växter skövlades men ”Kroken” och jag har haft många glädjestunder tillsammans!

Assam, Oolong och Darjeeling

Jag är hemfallen åt njutningar! Närmare bestämt tre gånger dagligen. Gamla människan! Att vara så begiven på njutningar! Borde veta bättre! Men nu är det som det är!

Låt mig berätta:

Det börjar redan vid 6-tiden på morgonen. I den tidiga morgonväkten är allt stilla och lugnt. De som börjar sina arbeten tidigt har redan gett sig iväg. Nur är det en liten frist innan nästa aktivitet börjar på gatan utanför.

Jag tar fram min tekanna, laddar den med ett mustigt te, kanske Assam, sätter på vatten och går ut och hämtar tidningen. Te är en vidunderlig dryck, rikt varierande synintryck och dessutom så olika smak. De alltmera populära påsteerna är numera mycket bra, men ”donandet” med kanna och sil tillför något ytterligare till njutningen. Nota bene, när man har tid. Sen: dricka te och läsa tidning, skönt!

På eftermiddagen, ett annat te: Earl Grey eller Darjeeling kanske. Duka lite trevligt, kanske ta brickan med ut i trädgården och dela bullen med getingar och sparvar.

Så kommer kvällsnjutningen! Formosa Oolong, ett mittemellante mellan grönt och svart. Det är gott och milt.

Japans teceremonier och Englands Five o’ Clock tea tjänar samma syfte. De skänker lugn och avstressning utan att skapa dästhet. Det var inte bara porslin och tutanego som Ostasiatiska kompaniet förde med sig till oss här i Norden. Teet betyder något mycket mera. Vem bryr sig i dag om tutanego? Men att dricka sitt te i en kopp från Kanton kan kanske förhöja njutningen.

Jag – en nallesamlare!

Hur kan det vara möjligt att en gammal pensionär kan vara så glad i nallar? Ibland undrar jag vad andra människor tycker. Jag måste försöka reda ut det här. För det första är detta inget nytt påfund. Redan under min aktiva tid i yrket var jag nallesamlare fast i det fördolda. För det andra har jag upptäckt att detta inte är helt unikt, det finns flera än jag.

Jag föddes in i en rekorderlig familj. Allt var lugnt och bra, kärleksfulla föräldrar med ordnad ekonomi och egen villa med stor trädgård. Som barn var jag av den uppfattningen att de vuxna visste allt, kunde allt och hade alltid rätt. När jag blev stor skulle jag också veta allt och alltid ha rätt.

Så blev jag då stor, utbildade mig och fick egen familj. Men nu till haken: jag visste inte allt, kunde inte allt och hade ofta fel. Då är det skönt att vila ögonen på mina nallar, att kunna fly in i en okomplicerad värld där Nalle alltid fanns till hands.

Det är inte så att jag känner behov av att ha en nalle att krama i sängen, men just att vila ögonen på, att ge en klapp på ett nallehuvud, när jag går förbi hyllan där de sitter. De runda troskyldiga ögonen skänker tröst när vardagen blir för svår ibland.

Fjärilar och nässlor

Nära min yttertrappa har jag sparat en nässelrugge. Där hade jag tänkt erbjuda fjärilarna en barnkammare. Varje dag har jag tittat och tittat, vänt på bladen men nej, inte någon fjäril har hörsammat min inbjudan.

Men långt nere i trädgården i ett soligt hörn har jag fullt med larver på en nässelrugge! De äter och äter. Nässlornar är väl inte så förtjusta i att bli så misshandlade men de kommer sig säkert. Jag däremot är så glad! Att få hysa avkomman till dessa luftens juveler känns nästan högtidligt.

Mina grannar, rhododendrons husägargeneration, ser säkert mitt nässelbestånd som en sanitär olägenhet. ”Maskar i trädgården!” Men vi får försöka finnas till sida vid sida.

Sommarens vackraste dag?

Ett vackert sommarminne:

Morgonen är sval. Högt i skyn svirrar tornseglarna på jakt efter morgonmålet. Himlen är blå utan ett moln. I fjärran hörs strandskatornas patrull. Är ungarna redan på vingarna eller är det bara ”de gamle”?

Tidigt, tidigt, var jag ute och vattnade mina sommarlovslediga krukväxter. Jag njuter med dem. En kopp kaffe med skorpa och iPodens hörlurar i öronen förstärker välbefinnandet. Då är det härligt att leva. Vem kan vara dyster med Cavalleria Rusticana i öronen? Då är artrosen i benen förträngd!

Det är i nattens mörka timmar dessa tankar kommer åter, kroppens stegvisa förfall.

Mitt hem är min borg?

Må så vara, men min trädgård är inte min enbart. Jo, ekonomiskt får jag allt dra försorg om den, men likriktningssträvandena är kvarterets eller gatans. När A klipper häcken (halva!) då måste B klippa sin sida (av ovansidan). Klipper A av misstag av en gren som kommit upp på B:s sida slänger han in den grenen i B:s trädgård. Rätt ska vara rätt!

Under sommaren ligger grilloset tätt över nejden. Med grillande grannar på tre sidor om tomten då är inte trädgården min längre.

”Man får ta seden dit man kommer” är satt ur spel. Som tur är har man som pensionär möjlighet att ta sommarmorgnarna till hjälp. Då är luften klar och frisk, allt andas ro. De glada grillarnas kroppar håller just då på att bearbeta konsumtionen från gårdagskvällen. Långt fram på förmiddagen varar lugnet.

Visst har dess hojtande medelålders män i färgglada förkläden rätt till avkoppling från ansträngande arbeten. Jag missunnar dem inte sina köttbitar och pavor, men det är svårt att vara medmänniska ibland.

Ogräs och annat gräs

Idag har jag rensat ogräs nästan hela dagen. Handleder och fingrar är ömma och värker så smått. När jag låg därute i landet så förundrade jag mig över den mänskliga naturen. Här river jag upp och sliter och drar i väletablerade klimatanpassade växter. De ska bort allesammans: maskros, kers och nejlikrot m fl. Det är de ömtåliga, de som måste täckas på vintern och skyddas från tidig vårsol, som får vara kvar.

Tänk på vad maskrosen är vacker. Bladens friska gröna färg och så den gula blomman som vänder sig mot solen. Man ritkgit ser vad den njuter av sol och värme. Njuter gör också insekterna som kommer till det dukade bordet. Den ska bort.

Nejlikrotens blomma är inte så iögonfallande men så söt. Bladrosetten med de flikiga och tandade bladen är vacker att se. Den ska bort!

Kersen eller kirskålen ska vi bara inte tala om. En trädgårdsägare vill inte ens sitta på bussen intill en människa med kers i sin trädgård. Vem vet? Det kanske smittar. Nej, kersen ska bort. Men titta när kersen blommar! Den breder ut sina spetsdukar över grönskan så vackert. Kersen ska verkligen bort!

Visserligen indikerar nässlor fin och fet jord, men att nässlorna är boplats för många fjärilslarver är inget att bry sig om. Nässlan ska bort!

När jag var barn lät alltid min pappa nässlorna vara ifred i ett hörn längst ner i trädgården, men så hade vi många fjärilar också.

Löktravens vita små blommor höjer sig över de andra ogräsen på sina styva stjälkar. Bladen är dekorativa och glänsande. De luktar och smakar lök. Den ska bort!

Visst är de ömtåliga, sköra växterna vackra! Det tycker jag också, men jag tror faktiskt att det är sporten att klara de svåra som råder över skönheten.

Mitt favoritogräs? Harkålen, allt är vackert på harkål, växtsätt, bladform, blomma och frökapsel.

Men åh vad pionen är underbar!

———

Harkål Lapsana communis
Kers Aegopodium podagraria
Nässla Urtica dioica
Nejlikrot Geum urbanum
Maskros Taraxacum
Löktrav Alliaria petiolata

Röd stuga, röd pion, del 4

Ett av de stora träden framför stugan började se dåligt ut. Bonden som bodde närmast var en van skogskarl och sade till mig att eftersom det skulle skada stugan om de föll i en storm så var det bäst att ta ner det. Jag våndades. Det är så svårt att ta ett så stort och ståtligt träd. Jag insåg omedelbart att hans kunskaper om träd vida översteg mina.

När dagen kom då trädet skulle ner ville jag inte vara närvarande. Jag stannade hemma i stan. Dagen efter åkte jag upp för att se hur det såg ut med tre träd i stället för fyra. Det var tidig vår, ljust och ännu inga utslagna blad på några träd. Allt såg så annorlunda ut! Trädet var styckat och uppsågat i lagom stora vedträn. Allt var staplat mot trädet intill, trädet med flogrönnen! Just över pionens växtplats!! På grund av min feghet, att fly fältet i stället för att vara med, så var pionen begravd!

Bonden hämtade veden på eftersommaren. Då syntes inte ett enda spår av pionen. Så följde en höst och en vinter fyllda av dystra tankar.