Hur kan det vara möjligt att en gammal pensionär kan vara så glad i nallar? Ibland undrar jag vad andra människor tycker. Jag måste försöka reda ut det här. För det första är detta inget nytt påfund. Redan under min aktiva tid i yrket var jag nallesamlare fast i det fördolda. För det andra har jag upptäckt att detta inte är helt unikt, det finns flera än jag.

Jag föddes in i en rekorderlig familj. Allt var lugnt och bra, kärleksfulla föräldrar med ordnad ekonomi och egen villa med stor trädgård. Som barn var jag av den uppfattningen att de vuxna visste allt, kunde allt och hade alltid rätt. När jag blev stor skulle jag också veta allt och alltid ha rätt.

Så blev jag då stor, utbildade mig och fick egen familj. Men nu till haken: jag visste inte allt, kunde inte allt och hade ofta fel. Då är det skönt att vila ögonen på mina nallar, att kunna fly in i en okomplicerad värld där Nalle alltid fanns till hands.

Det är inte så att jag känner behov av att ha en nalle att krama i sängen, men just att vila ögonen på, att ge en klapp på ett nallehuvud, när jag går förbi hyllan där de sitter. De runda troskyldiga ögonen skänker tröst när vardagen blir för svår ibland.