När jag var fem eller sex, frågade jag min mamma om vad det var för skillnad mellan min arm och köttet på min tallrik. Mamma såg lite förvånad ut och sa att det inte var någon skillnad. Jag blev riktigt äcklad av det. Det som vi åt var samma sak som våra egna kroppar? Jag är väldigt glad att min mamma sa sanningen den dagen, för jag vet att vissa föräldrar har i motsvarande situation valt att ljuga för sina barn för att slippa en jobbig diskussion. Min syster och jag hade också tur med att mamma (och mormor) alltid serverade mat som till stor del bestod av frukt och grönsaker. En del äter visst bara kött med kanske lite potatis eller bröd. Jag kan bara föreställa mig hur svårt det skulle vara för dem att gå över från en ”vanlig” diet till en vegansk, om det över huvud taget går. Det är kanske därför som en del människor tycker det är svårt att bli veganer.

Inget mer hände på några år, men så fick jag en kanin på min tolvårsdag (hon levde tyvärr bara i två år, jag tror hon fick cancer). Hennes andedräkt var väldigt söt och fräsch och jag tänkte att det var säkert för att hon inte äter något dött.

Då slutade jag själv äta kött. Jag åt fortfarande fisk, så jag var väl egentligen peskatarian, men det visste jag inte då. LIte senare, på gymnasiet, jag vet inte exakt när, blev jag ovo-laktovegetarian (fast än en gång, visste jag inte att det hetta så, jag såg mig som vegetarian, helt enkelt). Till slut, ett par år senare, när jag hade upptäckt att ost innehöll löpe, och att jag var laktosintolerant, blev jag vegan och jag har aldrig ångrat det. Det var inte mina enda anledningar, men de bidrog i alla fall. Det tog ytterligare några år innan jag förstod hur lantbruksdjuren behandlas. Förutom att jag slapp ifrån laktosintoleransproblemen, kan jag inte säga att jag kände mig friskare, bara känslomässigt bättre. Fast nu när jag tänker efter, blev jag inte förkyld på ett helt år, när jag precis hade blivit vegan, så kanske blev jag i alla fall friskare. Å andra sidan, förutom djurprodukterna, så har min familj och jag alltid ätit mycket frukt och grönt, så jag antar att vi var vana vid det redan från början. Min syster blev peskatarian, vegetarian och vegan samtidigt osm jag, så vi har alltid kunnat stödja varandra.

Min mormor, som tyvärr inte levde i så många år efter jag blev vegetarian, frågade mig en gång när jag tänkte börja äta ”vanlig” mat. Jag sa aldrig och hon frågade aldrig mer. Än en gång var det en lättnad att hon respekterade mitt beslut. Jag har hört skräckhistorier om föräldrar, mor-och farföräldrar och andra släktingar som har gjort sitt bästa att manipulera sina barn osv till att ge upp tanken på vegetarianism.

Till slut blev också mina föräldrar vegetarianer. Om du hade känt min pappa, så skulle du ha förstått vad stort det var att han blev vegetarian. Han älskade kött (fast också alla möjliga andra sorters mat och godis osv).