Nyligen tog jag del av en diskussion i en onlinegrupp jag är med i. Ämnet för diskussionen var erotisk konst, drömmar och och det undermedvetna. För att vara fullkomligt uppriktig, sa mig inte det där med drömmar och det undermedvetna speciellt mycket, och den erotiska konsten – deprimerade mig faktiskt. Som heterosexuell kvinna, förstår jag inte hur halvnakna kvinnor kan anses vara erotiska. Kalla mig gammaldags eller vad du vill. Det ger mig faktiskt ingenting.

Borde det göra det? Föreställ dig följande: ett gäng heterosexuella män förväntas se på och njuta av konst som består av olika framställningar av den nakna manliga kroppen. Om de här männen tyckte att den ”erotiska” konsten var ointressant, oinspirerande och kanske totalt obegriplig, är det så konstigt egentligen?

Jag är medveten om att jag kanske saknar någon form av förståelse för eller förmåga att uppskatta konst och vad det är, men jag tror inte det. Om jag inte tycker om det är det inte konst. Så ser jag det i alla fall. Jag har aldrig lärt mig att ”uppskatta” vad som är trendigt och inne, snarare än ”bra” eller helt enkelt vad som tilltalar mig, som ”mottagare” av det budskap som konst väl ska föreställa.

Jag lyssnar inte på musik jag ”borde” tycka om och jag går inte på teatern och ser på pjäser jag anses vara tvungen att tycka om och jag läser verkligen inte böcker för att ”alla andra” påstår är bra. För mig måste uppskattning komma inifrån mig och vad jag anser är värt att uppskatta.

Punkt slut.

Så nästa gång någon vill få mig intresserad av ett konstverk, är det allt bäst att det innehåller något element jag uppfattar som artistiskt, antingen det är en naken eller halvnaken man, ett landskap eller något abstrakt. Annars är jag inte intresserad. Tyvärr. Sådan är jag, det får du acceptera.