I de här anläggningarna ska miljoner kycklingar och grisar födas upp, hönor sättas i bur och kalvar tas från sina mödrar. Skulle det ha blivit tillåtet?
Läs mer här.
I de här anläggningarna ska miljoner kycklingar och grisar födas upp, hönor sättas i bur och kalvar tas från sina mödrar. Skulle det ha blivit tillåtet?
Läs mer här.
Går det att ta semester från omvärlden?
Läs mer här.
Det här är en fråga som jag har funderat mycket på både den senaste tiden och under årens lopp. Hur mycket orkar jag ta in om djurs lidande, förstörd natur och orättvisor mot människor?
Framför allt verkar det som om många djurrättsaktivister älskar att slänga ut fasansfulla bilder på sina bloggar. De anser att om man inte står ut med att se dessa bilder, ”kan man väl kämpa för att förbättra för djuren”. Men om man redan gör så mycket man orkar? Om de där bilderna lämnar ärr efter sig i själen som aldrig går bort?
Jag är väldigt rädd att jag snart inte kommer att orka göra något alls. Att jag kommer att smita tillbaka till min bok- och dagboksblogg och ägna mig åt trevliga, mysiga och harmlösa saker i stället. Det vill jag inte. Jag har bestämt mig för att ägna mitt liv åt att kämpa för djuren och att försöka göra allt jag kan för naturen och så mycket jag kan för att bekämpa orättvisor mot människor.
Men i så fall måste jag orka och det gör jag inte om jag måste utsättas för alla dessa fruktansvärda bilder som jag sedan aldrig glömmer. Jag vet inte vad jag ska göra. Ibland måste jag ta en paus för att orka. Jag får hoppas att det räcker, för jag vill aldrig ge upp.