Vegetariskt bra även för barn

Även små barn kan äta helt vegetarisk mat. Även veganskt funkar bra – om man som förälder är medveten om vilka brister som kan uppstå och att man äter vitamin B12.

Läs mer här.

Jag skulle vilja tillägga att även s k allätare borde veta en del om näringslära. De riskerar ju folsyrebrist i stället. Så alla borde äta ”bra sammansatt” mat.

När jag blev vegan

När jag var fem eller sex, frågade jag min mamma om vad det var för skillnad mellan min arm och köttet på min tallrik. Mamma såg lite förvånad ut och sa att det inte var någon skillnad. Jag blev riktigt äcklad av det. Det som vi åt var samma sak som våra egna kroppar? Jag är väldigt glad att min mamma sa sanningen den dagen, för jag vet att vissa föräldrar har i motsvarande situation valt att ljuga för sina barn för att slippa en jobbig diskussion. Min syster och jag hade också tur med att mamma (och mormor) alltid serverade mat som till stor del bestod av frukt och grönsaker. En del äter visst bara kött med kanske lite potatis eller bröd. Jag kan bara föreställa mig hur svårt det skulle vara för dem att gå över från en ”vanlig” diet till en vegansk, om det över huvud taget går. Det är kanske därför som en del människor tycker det är svårt att bli veganer.

Inget mer hände på några år, men så fick jag en kanin på min tolvårsdag (hon levde tyvärr bara i två år, jag tror hon fick cancer). Hennes andedräkt var väldigt söt och fräsch och jag tänkte att det var säkert för att hon inte äter något dött.

Då slutade jag själv äta kött. Jag åt fortfarande fisk, så jag var väl egentligen peskatarian, men det visste jag inte då. LIte senare, på gymnasiet, jag vet inte exakt när, blev jag ovo-laktovegetarian (fast än en gång, visste jag inte att det hetta så, jag såg mig som vegetarian, helt enkelt). Till slut, ett par år senare, när jag hade upptäckt att ost innehöll löpe, och att jag var laktosintolerant, blev jag vegan och jag har aldrig ångrat det. Det var inte mina enda anledningar, men de bidrog i alla fall. Det tog ytterligare några år innan jag förstod hur lantbruksdjuren behandlas. Förutom att jag slapp ifrån laktosintoleransproblemen, kan jag inte säga att jag kände mig friskare, bara känslomässigt bättre. Fast nu när jag tänker efter, blev jag inte förkyld på ett helt år, när jag precis hade blivit vegan, så kanske blev jag i alla fall friskare. Å andra sidan, förutom djurprodukterna, så har min familj och jag alltid ätit mycket frukt och grönt, så jag antar att vi var vana vid det redan från början. Min syster blev peskatarian, vegetarian och vegan samtidigt osm jag, så vi har alltid kunnat stödja varandra.

Min mormor, som tyvärr inte levde i så många år efter jag blev vegetarian, frågade mig en gång när jag tänkte börja äta ”vanlig” mat. Jag sa aldrig och hon frågade aldrig mer. Än en gång var det en lättnad att hon respekterade mitt beslut. Jag har hört skräckhistorier om föräldrar, mor-och farföräldrar och andra släktingar som har gjort sitt bästa att manipulera sina barn osv till att ge upp tanken på vegetarianism.

Till slut blev också mina föräldrar vegetarianer. Om du hade känt min pappa, så skulle du ha förstått vad stort det var att han blev vegetarian. Han älskade kött (fast också alla möjliga andra sorters mat och godis osv).

Urvalsprocess

På sista tiden har jag läst mycket om adoptioner. För att vara exakt, gäller det vem som inte anses duga till att hjälpa ett barn som kommer från mindre priviligierade förhållanden. Jag menar, som alla vet är det ju bra mycket bättre för ett barn att svälta och/eller bli sexuellt utnyttjat än att hamna i händerna på någon som – t ex är lite knubbigare än den genomsnittliga föräldern, eller någon som är lite äldre än vad familjepolisen godkänner, eller naturligtvis klassikern – den fruktansvärda singelkvinnan. Eller hur?

Det skulle kanske vara bättre att helt enkelt förbjuda adoptioner helt och hållet. Ja, om man tänker på det så skulle ju vilket barn som helst föredra svält och/eller exploatering framför att hamna hos en tjockis eller en medelålders person eller gud förbjude, en ogift kvinna. Bäst att sätta igång med det riktiga livet igen, springa i ekorrhjulet, shoppa till konkursens brant och flyga jorden runt och använda de sista resterna av syre. För det är ju vad myndigheterna föredrar, inte sant?

Jag vill bara lägga till att för mig, personligen, en lite överviktig singeltjej, har adoption aldrig varit ett alternativ, så jag kommer inte att behöva hantera besvikelsen och förödmjukelsen att ratas som potentiell förälder. Bra, va? Vilken lättnad för mig.

Och som vi alla vet, har ju aldrig någon ung, smal, gift förälder misshandlat eller dödat sitt barn, eller hur?

Så var det löst. Nästa problem, tack.