Vi odlar sallad, senap och har tagit sticklingar. Växthuset verkar fungera bra.
Blandat
Sommar
Hur mycket jag än hatar att bo i den här staden, måste jag säga att jag njuter av sommaren. Grannarna har inte bråkat med oss på ganska länge och vädret har hållit dem inomhus, eller kanske har de rest utomlands.
Och så är det ju det här med grönsakerna och frukten. Just nu unnar vi oss massor av färska grönsaker och frukt och det kommer ju mer snart. För att inte tala om jordgubbarna. Jag älskar jordgubbar fast jag är lite allergisk mot dem. Lyckligtvis händer det nästan aldrig att jag får i mig så mycket att jag får utslag längre. Inte som när jag var liten och minsta lilla portion kunde få utslag över hela kroppen så det kliade fruktansvärt.
Men vi måste verkligen skynda oss att göra i ordning stugan, för när som helst är det ju höst igen och jag blir fast här i den här vidriga hålan ett år till. Fast jag fasar lite för att vara där ute över vintern. Vägarna är den största nackdelen med att bo där ute. Jag oroar mig för att inte kunna komma iväg och handla. Förhoppningsvis kan jag lägga upp ett lager av torrvaror och annat så jag inte måste iväg och handla en-två gånger i veckan som jag gör nu.
Magiska tider…
Ha en trevlig midsommar och ett lika trevligt sommarsolstånd!
Midsommar utan sojakött :(
Igår åkte vi till det stora affärscentret i grannstaden för att köpa veef och chichi. Tyvärr var allt de hade slut. Några andra veganer hade hunnit före oss. Nu måste vi handla på närmare håll allt annat vi behöver inför helgen.
På vägen tillbaka råkade vi ut för några otrevliga tjejer. När vi åker och handlar har vi nästan alltid på oss våra stora ryggsäckar för att packa varorna i. Jag stod och väntade i kön, när en av tjejerna (eller båda) började liksom boxa på min ryggsäck, för hon tyckte väl att den var i vägen. Men jag, som alla andra, fick ju vänta på min tur. Senare råkade min syster tappa fotfästet när bussen startade, och hon ramlade baklänges. Den ena tjejen fick ryggsäcken i ansiktet. Hon började gapskratta och efter det, stirrade hon på oss hela tiden som om hon tyckte vi var jättelöjliga. Jag hatar folk som hon.
Vem i hela världen kan man lita på?
Vi veganer och djurrättsförespråkare är visst våra egna värsta fiender. Det är särskilt tråkigt med tanke på att motståndarsidan säkert skrattar halvt ihjäl sig för att vi inte kan hålla ihop. Hur ska vi kunna åstadkomma något när alla slåss inbördes? Jag blir så ledsen och besviken och börjar undra om det finns något att se fram emot, någon framtid som blir bättre än det som är nu. Finns det några som står på min sida och på de svagastes och mest hjälplösas sida, eller står jag (och några få till) ensamma i vår kamp för att skydda djuren?
För några veckor sen var det abolitionisterna jag tänkte på (som vill att sällskapsdjuren ska dö ut och att man inte ska skriva på namninsamlingar för djurens bästa) och nu är det Djurens parti. För den som inte vet, läs här.
Är detta sant?
Om det är det, vad kan vi göra åt det?
För som jag ser det har vi kommit för långt för att ge upp nu.
Så vad gör vi? Några förslag?
Till att börja med skulle jag vilja veta ännu mer. Det finns ju nämligen många som skulle vinna på och glädja sig åt att ett så (i teorin åtminstone) positivt och bra initiativ avslutades när det knappast börjat. Tyvärr är det bara alltför vanligt. Men – om det nu är sant måste man ju ta nya tag. Vi får inte sluta nu när det verkade gå så bra.
Själv tänker jag så här: är det en liten minoritet inom partiet det gäller kanske de kan röstas bort i vanlig demokratisk ordning. Annars kanske man kan bilda ett nytt parti. Namnet är inte inarbetat än. Flera personer röstade på snarlika alternativ som till exempel Djurpartiet. Slutligen kanske man kunde få ett närliggande parti (exempelvis Miljöpartiet eller Vänstern) att lyfta fram djurrättsfrågorna på likvärdig nivå som till exempel miljöfrågorna eller rättvisefrågorna (angående människor) och några pålitliga och ärliga djurrättsaktivister/-förespråkare kunde ta plats i något eller gärna båda partierna.
Djurens parti
Det finns ett nytt parti i Sverige! I många år har jag önskat att det fanns ett parti som var verkligt djurvänligt, fast det finns ett eller två som är riktigt miljövänliga och står för rättvisa. Jag tänkte ofta att Djurens rätt skulle ha kunnat bilda ett parti och nu har det (nästan) hänt.
Partiet är litet och alldeles nytt, men ändå röstade över 8000 personer på det. De har inte hunnit få ut valsedlar till alla distrikt. Där fick man skriva partiets namn (och vara väldigt noga med att skriva exakt rätt).
Deras partiprogram går mycket längre när det gäller djurskydd och djurens rättigheter än något annat parti.
Titta själv och se vad du tycker. Här hittar du partiets hemsida.
Ge för att hjälpa åsnorna i Palestina
Ståltråd och kedjor plågar åsnorna i Palestina. Läs mer här.
Lokala namninsamlingar?
i nästan ett år nu, har jag delat namninsamlingar på en wordpress.com-blogg. Den följs mest av amerikaner och det verkar som de helst gillar och delar amerikanska länkar och därnäst vad som helst, utom europeiska, eller i alla fall nordeuropeiska länkar. Jag tycker faktiskt att det är lite dåligt. Personligen skriver jag på alla namninsamlingar relaterade till djur och natur och rättvisefrågor som jag bara kan. Vad gör det för skillnad var djuren i fråga bor? De behöver ju hjälp i vilket fall som helst. De enda undantagen är mycket interna politiska och ekonomiska frågor från andra delar av världen. Jag vet ju faktiskt inget om de här andra ländernas interna angelägenheter. Nu vet jag ju att för amerikanerna verkar USA vara det enda som finns i deras värld. Men det är väl motsvarnade också för de flesta svenskar. Än en gång tycker jag det är dåligt. Om man har värderingar, då borde de väl gälla allt inom samma område, inte bara det som inträffar i vårt ”närområde”?
När jag blev vegan
När jag var fem eller sex, frågade jag min mamma om vad det var för skillnad mellan min arm och köttet på min tallrik. Mamma såg lite förvånad ut och sa att det inte var någon skillnad. Jag blev riktigt äcklad av det. Det som vi åt var samma sak som våra egna kroppar? Jag är väldigt glad att min mamma sa sanningen den dagen, för jag vet att vissa föräldrar har i motsvarande situation valt att ljuga för sina barn för att slippa en jobbig diskussion. Min syster och jag hade också tur med att mamma (och mormor) alltid serverade mat som till stor del bestod av frukt och grönsaker. En del äter visst bara kött med kanske lite potatis eller bröd. Jag kan bara föreställa mig hur svårt det skulle vara för dem att gå över från en ”vanlig” diet till en vegansk, om det över huvud taget går. Det är kanske därför som en del människor tycker det är svårt att bli veganer.
Inget mer hände på några år, men så fick jag en kanin på min tolvårsdag (hon levde tyvärr bara i två år, jag tror hon fick cancer). Hennes andedräkt var väldigt söt och fräsch och jag tänkte att det var säkert för att hon inte äter något dött.
Då slutade jag själv äta kött. Jag åt fortfarande fisk, så jag var väl egentligen peskatarian, men det visste jag inte då. LIte senare, på gymnasiet, jag vet inte exakt när, blev jag ovo-laktovegetarian (fast än en gång, visste jag inte att det hetta så, jag såg mig som vegetarian, helt enkelt). Till slut, ett par år senare, när jag hade upptäckt att ost innehöll löpe, och att jag var laktosintolerant, blev jag vegan och jag har aldrig ångrat det. Det var inte mina enda anledningar, men de bidrog i alla fall. Det tog ytterligare några år innan jag förstod hur lantbruksdjuren behandlas. Förutom att jag slapp ifrån laktosintoleransproblemen, kan jag inte säga att jag kände mig friskare, bara känslomässigt bättre. Fast nu när jag tänker efter, blev jag inte förkyld på ett helt år, när jag precis hade blivit vegan, så kanske blev jag i alla fall friskare. Å andra sidan, förutom djurprodukterna, så har min familj och jag alltid ätit mycket frukt och grönt, så jag antar att vi var vana vid det redan från början. Min syster blev peskatarian, vegetarian och vegan samtidigt osm jag, så vi har alltid kunnat stödja varandra.
Min mormor, som tyvärr inte levde i så många år efter jag blev vegetarian, frågade mig en gång när jag tänkte börja äta ”vanlig” mat. Jag sa aldrig och hon frågade aldrig mer. Än en gång var det en lättnad att hon respekterade mitt beslut. Jag har hört skräckhistorier om föräldrar, mor-och farföräldrar och andra släktingar som har gjort sitt bästa att manipulera sina barn osv till att ge upp tanken på vegetarianism.
Till slut blev också mina föräldrar vegetarianer. Om du hade känt min pappa, så skulle du ha förstått vad stort det var att han blev vegetarian. Han älskade kött (fast också alla möjliga andra sorters mat och godis osv).