Ett av de stora träden framför stugan började se dåligt ut. Bonden som bodde närmast var en van skogskarl och sade till mig att eftersom det skulle skada stugan om de föll i en storm så var det bäst att ta ner det. Jag våndades. Det är så svårt att ta ett så stort och ståtligt träd. Jag insåg omedelbart att hans kunskaper om träd vida översteg mina.
När dagen kom då trädet skulle ner ville jag inte vara närvarande. Jag stannade hemma i stan. Dagen efter åkte jag upp för att se hur det såg ut med tre träd i stället för fyra. Det var tidig vår, ljust och ännu inga utslagna blad på några träd. Allt såg så annorlunda ut! Trädet var styckat och uppsågat i lagom stora vedträn. Allt var staplat mot trädet intill, trädet med flogrönnen! Just över pionens växtplats!! På grund av min feghet, att fly fältet i stället för att vara med, så var pionen begravd!
Bonden hämtade veden på eftersommaren. Då syntes inte ett enda spår av pionen. Så följde en höst och en vinter fyllda av dystra tankar.