Ljusterapi
Lys upp det grå novembervädret – och må bättre. Ljusterapi har god effekt på vinterdeprimerade. På sina håll i landet erbjuder vården ljusterapi, där patienten får sitta i ett vitt rum eller titta in i en lysrörsskärm.
Läs mer här.
Idag är det Internationella Nalledagen! Det är extra roligt för mig, för jag samlar på och älskar nallar. Här står det lite mer om nallar och deras dag.
Det här är min allra första nalle, som jag fick som bebis och som jag lyckligtvis har kvar än idag:
Den gode bonden finns inte! Han, som ler så vänligt på bilden i ortstidningen med en lammunge i ett stadigt grepp. ”Se vad jag tycker om lammet!” Den gode bonden ser till att alla människor får mat att äta. Utan honom skulle barnen gå hungriga till skolan och dagis. Dagisfröknarna läser glättiga böcker för barnen om de gulliga djurungarna. Men är det verkligheten som beskrivs i böckerna? Är det inte i stället lögn och svek? Tycker de vuxna i barnens närhet att det är så hemskt att tala om för sina små att det är kycklingar, som en gång var levande som nu ligger på tallriken?
Hela köttindustrin är förljugenhet och våld. De flesta små barn tycker om djur. På väg mot vuxenlivet blir de hjärtlösa konsumenterna som roffar åt sig mer och mer animaliskt. Tänk på jägarna som i mörker och kyla stödutfodrar rådjuren för att försäkra sig om god jaktlycka senare på året, hyllade av omgivngen och betraktade som sjusärdeles män.
Hur kan man dag efter sätta i sig djur, som under sin korta livstid förnedrades och skändades! Tänker man inte alls på hur djuren hade det?
Men man måste ju äta kött? Eller? I en värld där stora delar av befolkningen svälter, barn dör innan de blir fem år skulle jordens resurser räcka till betydligt fler om de i stället åt vegetarisk mat. Den möjligheten finns. Försök att i stället för dagens rofferi kunna se sina barn i ögonen och säga att farfar och morfar var snälla människor. De dödade inte kor och grisar, lamm och kycklingar. De odlade i stället potatis, ärter, bönor, morötter och palsternackor. Alla blev mätta och dessutom friskare. I ortstidningen står bonden på bilden med en kattunge i famnen och under bilden står det att brödsäden ser ut att bli mycket fin i år. Tänk om.
Mitt förhållande till böcker är i stort sett gott. De är som de människor man möter. En del gör ett outplånligt intryck andra kan vara lättglömda.
Mina föräldrar försåg mig villigt med böcker, i synnerhet sedan jag lärt mig att läsa. Innan dess läste min pappa för mig om ”lapparnes lif”, Dannemora grufva och ”den listige räfven”. Jag övertog mina föräldrars julböcker. Mammas handlade om vackra flickor och stiliga unga män, min pappas om hjältemodiga hundar som räddade sina hussar och om lika hjältemodiga riddare. Mina egna julböcker då för tiden ägnades åt prinsar och prinsessor.
Det är intressant att se illustrationerna i böckerna och omslagsbilderna. De säger mycket om sin tid. Jag hade böcker som jag läste och läste om flera gånger. Att läsa dem nu, vid vuxen ålder, är intressant. En av mina favoriter heter ”Tre flickor i vildmarken”. Spännande, men full av könsrollstänkande och xenofobi. Huvudpersonen Roberta var mörkhårig, kortklippt handlingskraftig och kunnig i det mesta. Maisie var ljuslockig, följsam, ljuv och kunnig i att lägga om sår. Jag svalde allt med hull och hår på den tiden. Likaså böckerna om Worrals (som handlade om en engelsk flyglotta) och Biggles (en engelsk flygofficer). Likadant där, en given ledare som lyckades med allt.
När jag var elva år hände något som satte djupa spår i min själ. Jag fick en flora, Krook Almqvists lilla gröna flora över fanerogamer. Innan dess hade jag inte vetat att något sådant existerade. Nu började ett nytt liv. Min bästa kompis, som också hade fått en genom skolan, och jag gav oss ut och övade oss att examinera. Vi upptäckte de latinska namnen, som berättade om växten och delvis beskrev den. Vi var ute och letade växter, som var nya för oss. Där satt vi i en backe försedda med Krooken, lupp, bullar och saft.
Min lilla Krook är gammal och märkt av hårt arbete och många strapatser. Den lilla gröna vistas numera i en kassett. Den skulle inte klara av det hårda livet ute i bokhyllan. Många blad är lösa och pärmen sitter inte som den en gång har gjort. Jag har många floror nu, både svenska och utländska. De är bra och instruktiva och har de senaste namnen. Men tänk vad en liten bok kan öppna nya världar!
Min pappa och jag njöt båda av att vara ute i naturen. Han lärde mig varsamhet mot djur och växter, men han tryckte inte på de latinska namnen, något som hans systrar däremot gjorde.
Den första bok, som jag innerligt avskydde var Liedes Tyska grammatik. Jag ”glömde” den ofta hemma när jag gick till skolan och fick därför varning för glömska, som mina föräldrar fick skriva på. Mitt förhållande till Liede blev så småningom bättre. Den var rejäl, undantagen var inte alltför många, stavningen gick ju också an och några rader längst ner på sidan var ju inte så mycket att bekymra sig om.
Annat blev det i engelskan! Undantagen i engelska grammatiken var halva sidor långa. Det fanns till och med undantag från undantagen. Jag ångrade då att jag hade bitit i pärmen på Liede. Synd om den! Den engelska stavningen och uttalet hade ingenting snällt över sig. Den engelska historien hade satt sina spår. Till och med vikingarna hade lämnat språkliga spår efter sina erövringar.
Det dröjde länge innan jag förlikade mig med engelska böcker. Men man måste ju. Hela världen är full av underbara böcker på det språket. Jag är vän med flera.
En bok jag inte är vän med och kommer aldrig att bli och helst vill glömma, är en deckare, visserligen frivilligt köpt. Och visst handlar deckare om ond, bråd död, men att ta livet av en hund, på det mest bestialiska sättett, förde inte historien framåt. Den författaren läser jag aldrig något mer av. Usch, nu lämnar vi det.
Min absolut bästa vän bland böcker är något helt annat:
The Archaelogy of Medieval Bookbinding av J A Szirmai
Den är skriven på engelska av en arkeolog som jag tror kan vara ungrare. I varje fall har han tjänstgjort på ett universitet i Nederländerna. Han skriver en ren, lättförståelig engelska. Han förmår förklara det mest komplicerade partiet på ett utomordentligt sätt. Illustrationerna är rena och lättfattliga. Teckensnittet är snyggt. Boken är tryckt på syrafritt papper i en underbar kvalitet. Omslaget och hela pärmen är sparsmakad och texten i guldtryck. Flora och bokbinderihistoria är mina två allra bästa vänner.
Det nya nu är eböcker. Så helt annorlunda än tidigare böcker. Tänk att på en läsplatta kunna läsa fler än tusen böcker. Men ändå: den taktila känslan av en bok finns inte där fast läsupplevelsen borde ju vara densamma. Eller är den verkligen det? Jag tror inte att gamla människor håller med. Men visst är den en fantastisk uppfinning!
Jag har också en hemsida på engelska. Om du är intresserad är du välkommen att besöka den också.
Ingenting får rubba perfektionen. Det är den, som visar att man är något. Inte vem som helst minsann! När jag går ut med min hund på morgonpromenaden går jag förbi en tomt med en grandios häck. Tät och rak står den där och visar sin och ägarens betydelse. Just där häcken vinklar in mot angränsande gata växte en ”otillåten” vacker planta upp, en ålandsrot, stora djupgröna blad med gråluden baksida. Den växte fort och jag gladdes åt växtkraft och skönhet. Blomkropparna bildade en krona i toppen, väl en meter upp.
Så i lördags morse hördes ett främmande surr. Det blir nya surr varje år för att husägarna blir mer och mer motoriserade. Det nya surret visade sig komma från en ställning på hjul. Överst på ställningen stod en man med en surrande häcksax. Det var den höga häcken, som var hans mål. Surret höll på i timmar. När det var över var ålandsroten borta. Det hjälpte inte att den var så vacker och livskraftig. Vad kan en ålandsrot sätta emot en energisk motoriserad husägare? Jag sörjer ålandsroten.
Vägen hemifrån och till min matvaruaffär är kantad av villor med välansade trädgårdar. Överallt blommande buskar och örter. Det är tidigt på morgonen och doften från blommorna är bedövande. Min promenad tar tjugo minuter till en halvtimma. Jag hinner fundera över det jag ser. Trädgårdsvaruhusen har en lukrativ tid ännu så länge, nya, för oss främmande växter, större blommor, flera blommor, många färger. Visst tycker jag att alla växter är vackra på sitt sätt, men samtidigt hur orkar växten, hur mycket specialgödning måste till, orkar växten återkomma nästa år? Frågorna blir många.
Så ser jag ner mot trottoarkanten. Där lyser små vilda, modiga blommor. En del husägare låter dem stå kvar utanför grinden. Jag är så glad för det. Gula fibblor, groblad, gatkamomill, rölleka med vita blommor, alla i miniformat. Dessutom den underbara skogsalladen. Vad de har kämpat! Inte bara emot energiska husägare, utan också mot väldiga motoriserade sopborstar. Som skall ”göra staden vackrare”!
Det finns inga ängar i staden längre, bara raka gator och fina villaträdgårdar. När jag var barn fanns en liten hörntomt, som ännu var en äng. Ett dike gick tvärs över ängen. På våren fanns där grodyngel. Många sorters blommor och högt gräs, en fantastisk lekplats. Inget av detta finns idag. Däremot finns en trädgård (stengård) med enbart grovt grus och resta stenar i olika höjder.
Lyckoklöver
Det är så tomt i mina fönster. De flesta av mina krukväxter har flyttat ut på ”kollo”. Inte så långt bort, bara utanför väggen nära trappan. Men ändå…
Så skönt det måste vara för dem att ha sluppit ut från trånga fönsterbrädor med värmeelement under. Där har de levt hela vintern. De som har planterats om nu i våras sträcker ut nya små rottrådar i den nya fräscha krukjorden. Det måste kännas skönt. Nästan som att vara helt fria. Regnvattnet är ”vilt”, inte vatten från vattenverket. Kvällen ger mörker och svalka.
Mina älsklingsblommor, lyckoklöver, blommar nu på kortare stjälkar och blommorna har djupnat i sin rosa färg. I mitten av de tre bladen glittrar ibland en vattendroppe som vore den en ädelsten. Även bladen har djupnat i sin färg.
Pelargonierna, som såg allt annat än glada ut, när jag klippte ner dem, har nu nya fräscha blad och har börjat blomma.
Ja, jag måste unna dem kollovistelsen, tänkte jag när jag gödselvattnade dem i morse.
Men en krukväxt har jag kvar inne – en ljusblåblommande St Paulia. Den trivs inte nedanför min trappa. Så nu skänker den mig tröst där den står i köksfönstret.
Älskar du djur? Visa ditt stöd för dem här. (Obs! På engelska!)