När jag vaknade i morse regnade det. Efter en lång tid av bara sol kändes allt så befriande. Det var alldeles vindstilla, regnet kom nästan ljudlöst ner på den törstande jorden. Växterna, som dag efter dag, kämpat mot torkan med hårt tillslutna klyvöppningar och inrullade blad, kunde nu ta emot det välsignade regnet.

Jag kände med växtligheten – jag, som har kunnat dricka vatten ur kranen hur lätt som helst, när jag velat, kände en underbar lycka. Vi människor är trots allt en del av naturen, även om många känner sig stående över den.

Det är nödvändigt för vår fortsatta existens att inse denna delaktighet, att vi är medvetna om hur skör jämvikten är och hur lite vi vet om naturens jämvikt. Hur lätt kan inte vi i vår okunnighet rubba den.

Jag önskar, och är naiv nog att tro att vår samexistens med naturen skulle bli rikare om vi lärde våra barn att se sammanhang och det fantastiska i växter och djur.

Det är synd om barn, som är så destruktiva, att de bryter grenar och stjälkar och sparkar sönder i rabatter och slänger redan blommor på trottoaren. Små barn jagar duvor som fredligt pickar på torget. Föräldrarna ser inget eller bryr sig inte.

Min pappa och jag delade intresset för naturen eller rättare sagt han lotsade mig in i det intresset. Jag minns våra cykelturer på slätten då vi lyssnade på ”horsgökens” våryra. ”Horsgök” är det folkliga namnet på enkelbeckasinen. Min pappa förklarade för mig hur de frambringade det smattrande ljudet och vi gladdes tillsammans med fåglarna över att våren var på gång.

Sommarkvällarna med koltrastsång från grantopparna njöt vi av tillsammans. Han sa alltid att blommor var vackrast där de står och växer. Vi plockade sällan buketter.

Om barn fick höra om alla naturens finurligheter tror jag att de skulle bli mer rädda om naturen. Jag har delgivit mina vänner pedagogerna detta. Somliga ler förbindligt, andra skrattar högt. I deras ögon läser jag: Naiv.