Vägen hemifrån och till min matvaruaffär är kantad av villor med välansade trädgårdar. Överallt blommande buskar och örter. Det är tidigt på morgonen och doften från blommorna är bedövande. Min promenad tar tjugo minuter till en halvtimma. Jag hinner fundera över det jag ser. Trädgårdsvaruhusen har en lukrativ tid ännu så länge, nya, för oss främmande växter, större blommor, flera blommor, många färger. Visst tycker jag att alla växter är vackra på sitt sätt, men samtidigt hur orkar växten, hur mycket specialgödning måste till, orkar växten återkomma nästa år? Frågorna blir många.

Så ser jag ner mot trottoarkanten. Där lyser små vilda, modiga blommor. En del husägare låter dem stå kvar utanför grinden. Jag är så glad för det. Gula fibblor, groblad, gatkamomill, rölleka med vita blommor, alla i miniformat. Dessutom den underbara skogsalladen. Vad de har kämpat! Inte bara emot energiska husägare, utan också mot väldiga motoriserade sopborstar. Som skall ”göra staden vackrare”!

Det finns inga ängar i staden längre, bara raka gator och fina villaträdgårdar. När jag var barn fanns en liten hörntomt, som ännu var en äng. Ett dike gick tvärs över ängen. På våren fanns där grodyngel. Många sorters blommor och högt gräs, en fantastisk lekplats. Inget av detta finns idag. Däremot finns en trädgård (stengård) med enbart grovt grus och resta stenar i olika höjder.