Sedan många år tillbaka släktforskar jag. Så många människoöden som passerar revy. Hur levde de? Vad tyckte de? Vad var det som gladde dem? Vad oroade de sig för? De som jag allra mest ömmar för, är de som förblev ensamma. Det var ingen som berättade för sina barnbarn om en gammal kvinna eller man som levde i periferin.

Jag önskar att alla äldre människor ville skriva ner vad de minns av gamla släktingar. Roliga saker de sa eller gjorde. Intressanta upplevelser de haft. Vad de arbetat med osv. De unga släktingarna bryr sig kanske inte alls idag, men när de själva blivit äldre kommer de att känna värdet av det som en gång blev nerskrivet. Dessutom borde man alltid skriva namnen på dem som är med på foton, bakpå fotot.

Min pappa hade en kusin, min tant Elsa. Hon var ensamstående. Hon var en så klok och vidsynt person. Rolig var hon också. Jag försöker ge en bild av henne och andra ensamma i släkten till mina egna barn. De har aldrig träffat henne, men vet ändå att hon har funnits. De ensamma i släkten är också värda att minnas.