I den tidiga morgonens svalka vattnar jag mina trädgårdsland. Jag känner med växtligheten hur skönt det känns med vattnet, som ger växterna spänst och livslust.

När solen når maskrosorna slår de upp sina solar och tar in solstrålarna. Maskrosen gläder mig. Vi är vänner, maskrosorna och jag. På raka styva stjälkar sträcker de blomman mot solen. Insekter landar kring det dukade bordet och flyger sedan därifrån pudrade av frömjöl.

När blomman är utblommad sänker maskrosen sina stjälkar mot marken för att i lugn och ro skapa sina frön utan att riskera gräsklipparens terrorbehandling. När mognaden är ett faktum, reser den åter sina stjälkar och låter vinden transportera de färdiga fröna! Inte kan man väl rensa bort en så underbar blomma!

Jag går vidare och kommer till lungört och aklejor. Jag river och sliter med skammens röda rosor på kinderna. Så mycket kers i landet! Hur bär sig grannarna åt? Inte har de så mycket kers som jag har! Men så stannar jag upp. Mina mörkt blå aklejor blommar tillsammans med kersens spetsschalar till blommor. Så vackert det är.

Jag vill inte vara rasist. Jag ger allt som flyger och far i att grannarna tittar snett. Hos mig, i mitt land, ska kers och akleja få blomma tillsammans. Ingendera är inhemsk men jag har beslutat att min trädgård är en fristad för allt som lever och växer. Allt levande vill leva och snart blommar harkålen, denna underbara blomma vars ljusgröna bladverk står så vackert mot kersens mörkgröna!

Rasism är fult, var det än uppträder!